iwannabetheone.blogg.se

 

Jag vaknade på rygg i totalt mörker. Hela jag gjorde ont, min hud var öm. Någon sorts röklukt stack i min näsa, och långt borta, ovanför mig på något sätt, hördes snyftningar. När jag försökte vända mig om gick det inte, det kändes som att jag var fast i en låda. Mina armar låg i ett kors över bröstet. Jag visste inte vad som hänt eller hur länge jag legat där. Det sista som fanns att hämta från mitt minne var att jag gått och lagt mig i mitt rum i skolan, sedan blev allt suddigt. När jag låg där och försökte minnas kändes helt plötsligt ett ryck och jag började falla handlöst nedåt. Ljuden från snyftningarna hördes mindre och mindre, till slut hördes de inte alls. Efter vad som kändes som en evighet saktades jag in och när jag slog upp mina ögon igen låg jag i en säng. Jag började uppfatta röster.

''Hank, come here! She's opening her eyes!'' ropade en kvinnoröst. Fotsteg hördes och när jag vred på huvudet såg jag två gestalter. Kvinnan var kort och smal i en rosa klänning med förkläde. Hennes hud skiftade från grönt till grått och i kanten till hårfästet satt vita prickar. Mannen var längre men lika smal, klädd helt i svart. Huden var kritvit och ögonen röda. Jag blinkade flera gånger och höjde min arm för att slå mig själv. Aj! Det här var ingen dröm, utan ren verklighet. Kvinnan tog några steg mot mig.

''Hey sweetie, how does it feel?''

Jag försökte svara, men fick inte fram ett enda ord. Hon kom ännu närmre och hjälpte mig att sätta mig upp. Jag blev chockad över att jag inte kände mig det minsta obekväm med de här främmande personerna. Inte ens deras konstiga hudfärger och lysande ögon fick mig tveksam. Rummet vi befann oss i var dekorerat i milda beiga och blå färger.

''We'll leave you alone for a while, but if you want something we're in the kitchen, just around the corner'' förklarade kvinnan och pekade bort mot köket. Sedan lämnade paret rummet. Jag kände mig hjälplös när jag var själv, men kunde fortfarande inte förmå mig att tala, så istället gick jag efter dem. När jag kom in i köket hade de redan slagit sig ned vid bordet. Mannen såg upp på mig och puttade till vad jag antog var hans fru.

''Oh'' sa hon, ''Have a seat, please'' Hon gjorde en gest mot stolen mitt emot henne. Jag satte mig ned, och måste ha sett ut som ett frågetecken.

''I know that this is hard for you to understand darling, but you'll melt it later. We're going to visit the leader later, but you'll have to see the house and maybe eat something? Are you hungry?''

Mina stämband hade fortfarande ingen lust att samarbeta, så jag skakade på huvudet istället.

''Maybe you want to meet the leader now instead?'' undrade hon. Jag nickade tveksamt. Tjugo minuter senare befann vi oss i hallen på en stor slottliknande byggnad. På golvet låg en röd matta som sträckte sig hela vägen bort till dörren i andra änden av rummet. Dessutom möttes den av en annan matta i en korsning. Det var högt i tak och de mörkt gråa väggarna såg kalla ut. Belysningen var dålig. När vi tagit mindre än tre steg hördes en mörk röst eka mellan korridorerna.

''Mr. and Mrs. Benati, welcome. Meet me at the office with Hope''

Jag ryckte till när han sa mitt namn. Hur kunde han veta det? Iallafall så följde jag efter paret Benati upp för två trappor och sedan rakt fram till en stor dörr. Jag hade förväntat mig att vi skulle kliva in i ännu ett stort, mörkt och grått goth-rum, men när dörren öppnades fick jag nästan en värre chock än när jag föll handlöst tidigare. Väggarna var ljust beiga och möblerna vita och modernt formade. Bakom ett stort glasskrivbord satt en stor.. Han. Jag skulle inte kalla honom man. Han var kraftig med stora muskler, hade röd hud och stora horn i pannan. Han såg mer ut som en häst eller tjur i ansiktet än en människa.

''Come on, sit down'' sa han och pekade mot stolarna framför sig. Vi satte oss ned. ''Talk'' befallde han mig.

''I can't'' sa jag.

''Obviously you can now'' Hans röst var kylig. ''You're wondering why you've got these green stains in your face and shoulders..'' började han.

''What?'' avbröt jag. Jag hade inga gröna fläckar i ansiktet?

''I don't think she's seen them yet'' sa Mrs. Benati och granskade mig. Den stora röda letade fram en spegel och skickade över till mig. Mycket riktigt. Mörka gröna fläckar hade spridit sig i mitt ansikte som om jag ruttnade. Jag la undan spegel och nöp mig i armen för att kolla om jag kanske ändå drömde. Det gjorde ont, och allt pekade fortfarande på att jag var vaken.

''Okey..'' började jag och såg från Mrs. Benati till Mr. Benati till Den stora röda. ''What the hell is happening?''

 

Inte förrän Louis kommer en bit in i skogen sätter han sig ned och låter de svidande tårarna rinna. Varför finns Tyra? Varför är inte Harry kär i Louis? Och varför var Louis tvungen bli kär i Harry? Antagligen sitter Harry och pratar med Tyra, och har inte ens märkt att Louis är borta. Tanken gör att tårarna strömmar ännu mer. Efter ungefär två timmar, vilket känts som en evighet av konstant gråtande, kommer Louis på att hans mobil ligger kvar hemma. Om Harry märkt att han är borta och vill ha tag i honom kommer han inte lyckas. Han stannar ett bra tag till, tills han känner sig alldeles uttorkad, sedan går han hemåt igen. På vägen funderar han på en ursäkt till varför han gick utan att säga något och dessutom var borta så länge. Något i stil med att han inte ville avbryta Harry's samtal med Tyra och behövde lite frisk luft borde väl funka. När han kommer in i lägenheten flyger Harry på honom och ger honom en stor kram.

''Oh my god Lou, where have you been?!''

''Just out for a walk''

''Why didn't you tell me? We could have walked together!''

''I wanted to be alone for a while'' Louis slår armarna om Harry också.

''Are you sure that it's nothing you want to talk about?''

''I told you, I just miss my family.''

''So there's no stupid girl involved or something?''

''No, there's absolutely no girl, I promise''

''You're my best friend Louis''

''And you're mine. Should we just.. Watch a movie or something?''

De släpper taget om varandra och ser in i varandras ögon.

''Sure!'' säger Harry glatt, ''Let's see if we've got something to watch!''

De går ut i vardagsrummet med Harry i täten. Han öppnar ett skåp och kollar igenom de långa travarna av dvd-filmer. Sedan vänder han sig om och ser på Louis.

''Do you want to see a horrormovie?''

I tankarna säger Louis ja, de sätter igång filmen, sätter sig tätt ihop i soffan med armarna runt varandra och pratar om en massa gulliga saker istället för att se på filmen.

''Another time. Is there no comedy?''

''We've got lots of American Pie. They're funny''

''Choose whatever you want, it doesn't matter''

Harry tar American Pie, sätter igång den och slänger sig ned i soffan. Enligt Louis är det allt för långt mellan honom och Harry, men det mycket bättre än om Harry varit hos Tyra.

När filmen är slut petar Harry på Louis. Louis vänder sig om mot hans håll och petar tillbaka. Harry petar igen, och börjar sedan kittla Louis. De kittlar varandra och skrattar. Louis är alldeles till sig av lycka och vill aldrig sluta skratta med Harry, men till sist blir de allt för trötta. De lägger sig raklånga i varsin del av soffan och vilar.

''I thought you were gone Lou. I was afraid to never see you again'' Det känns som att en miljon fjärilar börjar flyga omkring i Louis mage. Han vet inte vad han ska säga, så han ligger bara tyst.

''Should we visit your parents?'' undrar Harry. Louis sätter sig upp och tittar konstigt på honom. ''You said you're not feeling well because you miss them. Should we visit them?'' förklarar han.

''Oh,'' säger Louis och tänker igenom saken. Han tycker om att bara ta det lugnt tillsammans med Harry i lägenheten. ''We can do it tomorrow'' och så lägger han sig ned igen. Han tar upp mobilen och loggar in på Twitter. Harry gör detsamma. De bläddrar igenom tweets de fått av fans, retweetar kanske någon. Louis slänger en blick på klockan som visar 23.06.

''I think I should sleep'' säger han till Harry, som håller med.

''Yeah, I'm a bit tired as well''

De gör sig i ordning och går sedan och lägger sig. Louis kan snart höra Harrys låga snarkningar, och sedan somnar han också.

''Rise and shine L..'' Harry börjar plötsligt skratta. ''Oh god Lou, what did you dream about?''

Den retsamma, skrattande rösten väcker Louis från hans drömmar. Han tittar frågande på Harry i dörröppningen. Sedan inser han att han har ont en bit ner på kroppen. När han kollar ner finner han en bula mitt på täcket. Morgonstånd.

''Oh no!'' muttrar han och vänder ryggen mot Harry som går sin väg, med ett avtagande skratt. Louis kan inte komma ihåg vad han drömt om, och desto mer han försöker minnas, desto mindre minns han.

''So embarassing'' mumlar han medan han klär på sig och går ut i köket. Harry sitter redan och äter, och ler retsamt när han ser sin trötta kompis, men han håller tyst. Istället berättar han att Tyra fått veta att hennes pappa bestämt sig för att de ska stanna en vecka till i Sverige. Han låter besviken, men Louis blir däremot glad. Det är också en konstig känsla som kommit nu på senare tid. Han har börjat tycka mindre om Tyra och gillar inte att Harry är där hela tiden.

''That's boring'' ljuger Louis. Harry mumlar fram ett ''Yes'' mellan tuggorna. De sitter under en stunds tystnad och äter. Harry tar upp en tidning och börjar läsa, omedveten om att varje rörelse granskas av hans bästa vän. De där känslorna är tillbaka. Magontet och tankarna som inte kan sluta. Louis blir lugn och glad av att bara se på Harry. Allt han gör, när han slänger med håret, när han uppträder och till och med när han sitter och äter, är lugnande. De måste vara riktigt bra vänner, eftersom han känner så här. Han hade en tjej för kanske ett halvår sedan, men henne kände han inte så för. Och de andra killarna i bandet ger inte heller såna reaktioner. Ingen han vet får honom att känna så. De måste vara de bästa vännerna i världen, för han vet ju att han inte är.. Hans blick dras mot Harry's läppar, och han börjar bita sig i insidan av kinden. I hans tankar står de uppe på scenen, mitt i Harry's solo i What Makes You Beautiful, och de går mot varandra. Han skakar snabt på huvudet och reser sig upp, går ut från rummet. Harry ser chockat upp innan han reser sig han också och går efter Louis. Han finner honom sittande på soffan med ansiktet gömt i händerna.

''What happened Lou?'' frågar han när han slår sig ner bredvid och lägger en arm om sin kompis. Inget kommer till svar, inte ens en snyftning. Harry lutar sig närmre utan att ha en aning om att han orsakar kaos, att han tänder på bomber som sprängs inuti Louis, bara genom att existera.

''You know that you can tell me everything Louis''

Not everything, ekar det i Louis huvud, I can't tell you how I feel about you. 

Han har kommit på vad det är han känner, han fick en chock när han insåg det, men det finns ingen annan han vill ha mer än Harry. Han vill krama om Harry och kyssa honom. Han är kär i honom.

''It's nothing Haz.. I just miss my family, you know'' mumlar Louis. Han torkar sig i ansiktet med tröjärmarna. Harry börjar också torka hans ögon, sedan kramar han honom igen. Den här gången kramar Louis tillbaka och hans tårar strömmar allt häftigare nerför kinderna när han önskar att Harry var kär i honom istället för Tyra. Han snyftar till och Harry tittar på honom, fortfarande med armarna runt honom. De står så nära att om man såg dem skulle man tro att de är på väg att kyssas.

''I'll always be here for you mate'' viskar Harry, ''I hate when you cry''

Louis torkar bort sina tårar igen och försöker le. Harry ler tillbaka, och de släpper varandra. One Thing börjar spela, och Harry går iväg för att svara i sin mobiltelefon.

''Oh, hey sweetie! I miss you'' säger han glatt och sätter sig i köket igen. Bakom Louis ögonlock bränner det, men han håller tillbaka tårarna. Han sätter snabbt på sig sina skor och går ut från lägenheten.

 

One Direction har nyss lämnat flygplatsen Heathrow i London. Niall ska sova en natt hos Zayn innan han flyger hem till Irland, Liam åker hem till sin flickvän Danielle och Harry och Louis tar en taxi till din gemensamma lägenhet. En stund är det tyst i taxin, vilken kan tyckas vara skönt efter en turné, men Louis tycker att tystnaden är obekväm. Han ser på Harry som ler snällt mot honom.

''Are you going to see Tyra today?'' frågar Louis och ler tillbaka.

''No, she's on holiday in Sweden with her family. She's coming home in two days'' svarar Harry med sin mörka, släpiga röst. Det är något med den rösten som gör Louis varm inombords. Den är betryggande. Det är skönt att Haz inte ska till Tyra ikväll, för då blir inte lägenheten så tyst och tom. Han sover ofta över hos henne, men de gånger han är hemma i lägenheten brukar de båda pojkarna poppa popcorn och hyra en film eller spela tv-spel långt in på natten. Taxin stannar utanför en stor byggnad och killarna betalar och kliver ur. De tar sina väskor och går in genom porten. Louis lägger lättat märke till att inga fans syns till i närheten. De älskar sina fans, men just nu är han väldigt trött. Harry låser upp dörren till lägenheten och kliver in i hallen.

''It's so amazing to be home again!''

Han släpper väskorna och slänger sig i soffan som står mitt i det stora vita vardagsrummet. Louis betraktar leende varje rörelse hans kompis gör. 

''Take of the shoes at least Haz, the sofa is white!''

Harry möter Louis blick och drar på munnen innan han krånglar av sig sina skor och slänger dem ut i hallen. Han slänger en blick på klockan och konstaterar att den är en bra bit efter elva.

''Let's sleep, I'm so tired'' gnäller han.

''I'm just going to eat something first'' säger Louis och går in i köket. ''We'll pack up tomorrow''

Harry går in i sitt rum, tar av sig sina kläder och kryper ner i den svala sängen. Louis sitter i köket och äter en smörgås. Strax hörs djupa andetag och tysta snarkningar inifrån Harry's sovrum. När smörgåsen är uppäten går Louis in till sitt vita, städade rum. På vägen kikar han in hos Harry. Där inne är det betydligt stökigare, kläder överallt och papper på hela skrivbordet. Sängen är kall och skön när han kryper ner för att sova. Han tänker på veckan som varit. De har haft två konserter i Paris, träffat fans, besökt Eiffeltornet och blivit avmålade av en konstnär. Idag hade de vaknat tidigt, träffat fler fans, gått på restaurang och sedan åkt hemöver. Deras turer är alltid lika kul, och killarna har verkligen blivit som bröder. Ett speciellt band har Louis fått till Harry. Av någon anledning kan han inte sluta tänka på honom. Det gör dessutom helt plötsligt ont i magen. Så här har han aldrig känt förut, när han tänkt på någon. Han förstår inte, och hinner inte fundera mer förrän han somnar.

 

 

Harry Styles med det bruna lockiga håret och de blå ögonen, alla tjejers drömkille, står alltid tryckt mot den långa och blonda killfavoriten Tyra Hawkins i skolkorridoren. Inte nog med att båda är rika och populära, utan Harry är dessutom medlem i ett av världens mest älskade pojkband; One Direction. Alla fem killarna - Harry, Louis, Liam, Niall och Zayn - är i skolans centralaste punkt hela tiden, och Tyra och hennes vänner får minst lika mycket uppmärksamhet. Det låter som en liten sagovärld, något underbart, men så är det inte. Louis har det inte alltid så lätt, eftersom han insett att han har känslor för Harry som han inte borde få ha. Vi ska ta historien helt från början, till den dag Louis lär sig tyda sina känslor, och allt vändes helt upp och ned.